SVT-debatt om SVT:s oberoende

I dagens Debatt diskuteras SVT:s oberoende, eller brist på oberoende. De flesta utom Vänsterpartiets Dinamarca och SVT:s egen programchef är ganska överens om att det finns brister, men en annan skiljelinje blir tydlig. Dels har vi de som bekymrar sig om den politiska styrningen uppifrån och kopplingarna till SAP. Dels har vi de som framför allt lyfter fram den tydliga och dokumenterade vänstervridningen. Åke Ortmark var inte orolig över den politiska styrningen, men konstaterade att vänstervridningen existerade i rutan. Han verkade dock inte koppla detta till ledning och styrelse, utan snarare till rekrytering och journalistkåren i allmänhet. Maria Abrahamsson pekade också på programmens politiska agenda, och tog upp serien Jobba Jämt som exempel på propaganda för vänsterkartellens variant av feminism, samt rubriksättningen för granskningen av Kristdemokraterna: Bögfaktorn.

Att vänsterns Dinamarca anser att SVT är balanserat och oberoende kan vara en ledtråd om eventuella vinklingar.

Efter programmet svarade Leif Jakobsson på några av tittarnas frågor i en tillrättalagd chat. Själv ställde jag följande fråga:

Varför skall just SVT ha monopol på att finansiera sina sändningar genom tvång?
Så fungerar det ju inte för tidningar. Vore det inte bättre med fria medier,
eller åtminstone lite mångfald och konkurrens på lika villkor?

Leifs svar:

Medial mångfald är viktig, det tycker även jag. I Sverige står public service radio och television för en liten del av den helheten. Ett för samhällsdebatten viktigt alternativ till kommersiella medier.

Att kommersiella medier, eller tvångsfinansierade för den delen, kan vara varandras motvikter (som Aftonbladet och Expressen) är tydligen otänkbart. Det är dock glädjande att han anser att mångfald är viktigt, men tydligen inte så viktigt att monopolet får brytas. Tvångsfinansieringen som sådan svarade han inte på, och varför konkurrens på lika vilkor är oviktigt får vi gissa oss till.

Se programmet h�r.
Läs chatten h�r.
Läs om Debatt här.

En bortkastad röst

Vad skall man rösta på i höstens val? Den frågan måste allt fler ställa sig nu när partier till både höger och vänster närmar sig mitten. För liberaler finns idag flera alternativ: Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Liberala Partiet. Som jag ser det finns det liberala krafter i de tre nämnda riksdagspartierna, men om man granskar den politik man vill föra liknar de alla den politik som förs idag. Kanske är Centern den friskaste fläkten just nu, men där finns låsningar på energiområdet och även i övrigt handlar det om små justeringar av den förda politiken. Man kan bli glad av att se den glada Maud (eller läser Federly), men inte när man granskar förslagen ordentligt. Folkpartiet har Fredrik Malm, Nyamko Sabuni, Mauricio Rojas och några till, men det finns också en stor grupp socialliberaler som flörtar med välfärdskramare, radikalfeminister, främlingsfientliga och nymoralister.

Liberala Partiet är ett nytt parti med liten eller obefintlig chans att komma in i Riksdagen. Någon tvekan om politiken finns dock inte. Detta är den klassiska liberalismen utan kompromisser. Budskapet är tydligt. Sverige behöver radikala reformer i frihetlig riktning, med total respekt för de grundläggande individuella rättigheterna - för rättvisans och individens skull.

Nu till Moderaterna. Detta parti har bara en sak på agendan - att vinna valet. Detta har gett oss ett nytt Socialdemokraterna. På vänsterkanten varnar man, med all rätt, för att detta är falsk marknadsföring. På högerkanten hoppas man, med all rätt, att det är falsk marknadsföring. Liberalismen verkar ha tonats ned ordentligt till förmån för en politik styrd av media och opinion. Kanske ger det resultat i valet, men vad händer sedan?

Jag som högerliberal ser 4 huvudalternativ vid höstens val:

1. Kamrat 4 procent, dvs en röst på Kristdemokraterna för att rädda dem och Alliansen.
2. En röst på Centern eller Folkpartiet, med ett kryss för någon av de mer liberala krafterna.
3. En röst på de nya Moderaterna.
4. En röst på Liberala Partiet för att visa var man står.

De tre första alternativen kan innebära den röst som ger oss en borgerlig valseger i september, men då får vi en politik som kan beskrivas som Socialdemokrati Light, och samma gamla opinionsbildare i media, myndigheter, universitet och skolor. Kanske får vi små justeringar i arbetsrätt, bidragssystem och skatter. I stort sett blir det dock samma stora välfärdsstat, men nu med mindre stabilitet och hårdare kritik från våra vänsterorienterade medier. Jag påstår att ett en röst på något av riksdagspartierna (alla sju inräknade) är en bortkastad röst om man vill ha en tydlig kursändring och en politik som kan klara framtidens utmaningar.

Jag väljer alternativ 4. Det kan också ses som en bortkastad röst, men bara om man fokuserar på att rösten skall hamna på ett parti i Riksdagen. För mig är valet något mer än så. Det handlar om att ta ställning, att visa var man står. Liberala Partiets principprogram (och andra dokument) visar var jag står, och där kan jag med gott samvete lägga min röst även om jag är den enda som gör det. Med detta synsätt får valet en ny innebörd. Det handlar inte om att förändra sin omvärld (det gör man enklast genom att byta omvärld, dvs flytta) - det handlar om idéer och värderingar.